småbarnsbloggen

Visst, det är fortfarande helt ofarliga värden men nu har de sjunkit ordentligt!
Lillebror har haft en hel massa näsblod flera dar i rad, något han aldrig har annars. Till slut blir vi less och åker upp på akuten för ett blodprov, han har haft värden runt 120-160 i ett år. Inte frisk men utan oro kan man säga. Men nu var det annat. 90!! Det har sjunkt från 160 till 90 på en månad! Inte kul!!
Visst, det är fortfarande ofarligt men jag får ont i magen jag. Ser framför mig hur det var under det 1,5 åren vi var hemma med prov tagning 3 gånger i veckan. Och all oro! Fy tusan, jag vill inte tillbaka dit. Inte bara för min skull utan för lillebrors skull framför allt.
Vi ska in på en till provtagning efter ca en vecka för att se om det är ett förkylningsvärde eller om det är ITP som spökar igen...
Orolig.nu

Börjar bli hyfsat less nu!
Får helt enkelt inte sova på nätterna. Fy vad trött man blir. Visst, jag kan försöka ta igen det under dan med en siesta men nu måste jag få till det här. På måndag börjar allvaret med tider 7-17 hemifrån. Vore ju bra om jag kunde hålla mig vaken under den tiden. Smärtrehab utan sömn känns inte som idealiskt om man säger så.

Idag är det slapp dag med soff mys och junior vm i hockey. Maken sitter klistrad framför tv:n med bonusgrabben och jag försöker hänga med hjälpligt trots att ögonen går i kors.

Som jag misstänkte så hann jag inte med att skriva innan årskiftet, det är så mycket nu. Lugn jul, snabbvisit i stockholm under mellandagarna, över en natt bara, och ett lugnt nyår med maken och barnen och min mamma. God mat och små killar som höll sig vakna mot naturkrafterna ända till efter tolvslaget... Nu ska det nya året bli bättre än förra hade jag tänkt. Framför allt så vill jag ha mycket mindre värk! Ett nytt jobb vore inte helt fel det heller. Nu när jag står utan så att säga. Värken tar jag itu med redan efter trettonhelgen. Jag ska till smärtrehab så får vi se om sex veckor där kan få mig att må lite bättre... Just nu känns det som att jag aldrig kommer bli kvitt den här smärtan men det värsta är nog ovissheten. Att få ett definitivt besked skulle göra mycket. Även om det inte skulle vara det jag vill höra så skulle det åtminstonde göra så att jag kan börja planera resten av mitt liv! I vilket fall som helst så ska jag kämpa för att bli lite rörligare och piggare. Sen skulle det inte skada om jag kunde få ordning på sömnen... Den uteblir alldeles för ofta. Väldans svårt att fungera på ett bra sätt under dagarna om man inte får sova på nätterna!