LYCKA!!!!!!!!!!
Idag ringde lillebrors läkare. Han anser att lillebrors ITP har läkt ut!
FRISKFÖRKLARAD!
WOW!!!
Hade nog snudd på gett upp hoppet om det. Han fick diagnosen ITP i februari 2009 när han var 18 månader och det gick inte över utan blev kronisk ITP. Vi var hemma med honom i tre år då han hade för låga värden för att gå till dagmamman, det var inte tillräckligt tryggt. Han har med tiden fått högre och säkrare värden så vi har kunnat slappna av lite men att han skulle bli frisk var mer än vi vågade tro på.
Men nu har det hänt!
Vi har haft tur under dessa år. Lillebror har inte haft någon allvarlig blödning. Han har inte slagit huvudet. Han har levt nästan som vanligt (men med en massa AKTA AKTA rop hela tiden) Han har inte varit inlagd mer än tre gånger och gammaglobulin behandlingen hade bra effekt de gånger han måstat få den. Men oron! Den önskar jag inte nån. Hjälplösheten och magvärken dygnet runt. Usch!
Idag är det LYCKA och stora leenden hos mig och maken.
Ja, vi kommer nog alltid leta petekier och hålla koll på blåmärken, klocka näsblod och ha det i bakhuvudet men nu är paniken över.
Underbara människor inom vården som haft tålamod och engagerat sig för oss. Härliga sköterskor som alltid låtit lillebror sätta tempot i provtagningar och överläkaren själv som ALLTID förstått och tagit sig tid att svara på alla frågor och lugnat oss utan stress.
Nu vänder vi blad och ser om han vågar lära sig cykla nu när han inte behöver vara rädd att ramla längre!
FRISKFÖRKLARAD!
WOW!!!
Hade nog snudd på gett upp hoppet om det. Han fick diagnosen ITP i februari 2009 när han var 18 månader och det gick inte över utan blev kronisk ITP. Vi var hemma med honom i tre år då han hade för låga värden för att gå till dagmamman, det var inte tillräckligt tryggt. Han har med tiden fått högre och säkrare värden så vi har kunnat slappna av lite men att han skulle bli frisk var mer än vi vågade tro på.
Men nu har det hänt!
Vi har haft tur under dessa år. Lillebror har inte haft någon allvarlig blödning. Han har inte slagit huvudet. Han har levt nästan som vanligt (men med en massa AKTA AKTA rop hela tiden) Han har inte varit inlagd mer än tre gånger och gammaglobulin behandlingen hade bra effekt de gånger han måstat få den. Men oron! Den önskar jag inte nån. Hjälplösheten och magvärken dygnet runt. Usch!
Idag är det LYCKA och stora leenden hos mig och maken.
Ja, vi kommer nog alltid leta petekier och hålla koll på blåmärken, klocka näsblod och ha det i bakhuvudet men nu är paniken över.
Underbara människor inom vården som haft tålamod och engagerat sig för oss. Härliga sköterskor som alltid låtit lillebror sätta tempot i provtagningar och överläkaren själv som ALLTID förstått och tagit sig tid att svara på alla frågor och lugnat oss utan stress.
Nu vänder vi blad och ser om han vågar lära sig cykla nu när han inte behöver vara rädd att ramla längre!
