Itp
Har suttit och läst bloggar om familjer som lever med ITP. Usch, jag blir alldeles matt. Vår kille har ju ofarliga värden nu, även om han fortfarande är sjuk med kronisk ITP, men att läsa om andras resa tar mig direkt tillbaka till de 1,5 år som vi var hemma med honom och hans värden lekte jojo och pendlade mellan under 10 och 45. Det var en hemsk tid och nu efteråt inser jag att vi levde i en bubbla under den tiden. Lillebror är nästan sönder curlad, storebror är jätterädd för blod. Inte konstigt när han under lång lång tid fick höra AKTA hela tiden Lillebror får inte slå sig! FÖRSIKTIGT!! Stackarn.
När ett barn får ITP drabbar det inte bara barnet, hela familjen får leva med det. Föräldrarna lever med ständig oro och syskonen hamnar i skymundan när värdena sjunker. Som tur är insåg vi det och gjorde vårt bästa för att ge storebror egen tid och lät honom göra saker fast att lillebror inte kunde vara med, men han var ju också orolig för lillebror och är det fortfarande även om de faktiskt kan slåss nu för tiden. Som det ska vara mellan syskon, massor av kärlek och en del bråk däremmellan. Lillebror är fortfarande försiktig av sig. Till stor del är det nog hans personlighet, men det lär ju inte ha hjälpt att vi passat på honom så mycket under så lång tid.
Jag är väldigt tacksam att hans värden är så höga idag att han inte behöver extra tillsyn hos dagmamman och senare i skolan. Vi slipper oroa oss för den biten åtminstonde. Jag önskar att han kunde bli friskförklarad nån gång, men värdena vill helst ligga runt 100 och vägrar gå upp till normala, när han snuddade vid normala värden ett tag fick vi veta att det normala värdet var högre nu än när han var mindre, det ändras med åldern. Även om det fortfarande var höga värden för att vara ITP så kändes det ändå som en kalldusch, när vi närmade oss mållinjen så flyttades den - Orättvist!
