småbarnsbloggen

Hade världens "to-do" lista.
Den var gigantisk.
Meterlång.
Och inte gjord...

Måndagar blir lätt så.
Jag går i halvdvala och väntar på provsvar. Man kan tycka att jag borde vant mig efter 7 månader med denna rutin. Men icke.
Nix.
Näpp.
Glöm det!

Oavsett allmäntillstånd så är provsvaret alltid ett kvitto på hur det egentligen står till.
Det avgör hur den kommande veckan ska bli.
Hjälmbefriad eller fylld av gråt och bråk över ett hjälmtvång som ingen av oss mår bra av, men som en av oss kan må mycket sämre utan...

Sedan när provsvaret väl kommer så är det inte över med det.
Nej, då ska halva stan informeras.
Självklart är alla närstående väldans nyfikna på resultatet.
De lever ju också med den här sjukdomen även om det inte är de som vabbar järnet.
Självklart vill mormor, morfar, farmor och farfar ha kvittot också.
Och alla fastrar, mostrar och kusiner.

Vi har kapat telefonkedjan nu.
Våra föräldrar får vecko uppdatering men våra syskon får info när vi träffas eller pratar ändå.
Det blir för mycket annars.
Tar för mycket tid.
Och energi!
Att ringa samma samtal med samma nyheter till så många.
Det går väl an när det är bra nyheter, det är de sämre som är jobbiga att rabbla om och om igen.
Det får de ta.
Alla accepterar det. Och hör av sig om de känner att det är för långt mellan uppdateringarna...
Skönt att ha ett sånt starkt nätverk.
Sånt skyddsnät.
Så många som vill hjälpa bara de kan!

Det hjälper så mycket att bara veta att ni finns!