Så väntar vi igen...
Har varit på sjukhuset med lillebror på morgonen. Han har tagit blodprov och nu väntar vi på att bli uppringda.
Det är lika jobbigt varje gång.
Att måsta vänta på provsvar. Inte veta när de ska ringa, eller som det varit ibland OM de kommer att ringa...
Jag hoppas att värdena är bättre, men även om de är det så kommer jag inte att våga tro på att de ska förbli bra. Det vore för enkelt.
Det känns som att vi skulle kunna behöva ett break nu. Lite vila från den här sjukdomen som är så oberäknelig.
Som ingen vet något om. Eller, de vet väl en del om den. Så pass att de vet att de inte vet något.
Virrigt, jag vet, men så är det. Det enda doktorn säger är att han inte vet och att ingen annan heller vet. Ibland vågar han tro men han är alltid noga att påpeka att han inte vet!
Det är så fruktansvärt frustrerande.
Att inte veta.
Att ingen annan vet.
Att bara vänta.
Usch, nu kan vi det här.
Tack och bock.
Kan vi gå vidare nu?
Det är lika jobbigt varje gång.
Att måsta vänta på provsvar. Inte veta när de ska ringa, eller som det varit ibland OM de kommer att ringa...
Jag hoppas att värdena är bättre, men även om de är det så kommer jag inte att våga tro på att de ska förbli bra. Det vore för enkelt.
Det känns som att vi skulle kunna behöva ett break nu. Lite vila från den här sjukdomen som är så oberäknelig.
Som ingen vet något om. Eller, de vet väl en del om den. Så pass att de vet att de inte vet något.
Virrigt, jag vet, men så är det. Det enda doktorn säger är att han inte vet och att ingen annan heller vet. Ibland vågar han tro men han är alltid noga att påpeka att han inte vet!
Det är så fruktansvärt frustrerande.
Att inte veta.
Att ingen annan vet.
Att bara vänta.
Usch, nu kan vi det här.
Tack och bock.
Kan vi gå vidare nu?
