småbarnsbloggen

Arbetsveckan är slut. Och nästa vecka jobbar jag bara torsdag. Övriga dagar vabbar jag, plus midsommar då jag är ledig. Så kan det bli. Dessutom tror jag att jag blir hemma mån till ons veckan efter också.
Ett perfekt tillfälle att få lite gjort här hemma.
Om jag kan sluta oroa mog tillräckligt länge för att ta tag i något dvs.

Blodprov imorgon.
Och jag är riktigt orolig.

Idag krockade storebror och lillebror. Så där som barn kan göra när de leker. Inget konstigt med det! Borde inte vara hela världen heller... Men med ett barn som har en så allvarlig sjukdom så räcker det med en så pass alldaglig händelse för att nerverna ska springa cirklar runt en.
Lillebror bet sig i läppen.
En fjantsak!
Absolut!
Men det slutade inte blöda...
Den typen av sår brukar ju sluta blöda på en gång.
Men inte på ett ITP barn.
Det tog närmare en halvtimme innan det slutade blöda! Det var inte mycket blod, inte så att det forsade. Bara droppvis på läppen, men det slutade inte...

Själv var jag på jobbet och kunde inte göra nånting.
Maken var hemma med killarna och jag pratade med honom var femte minut för att få lägesrapport.
Hade han haft bilen hemma hade de nog åkt upp på sjukhuset, men som det är nu så slutade det blöda till slut och vi har en tid imorgon. Då får vi veta värdet.

Egentligen tror jag att han har ett högre värde nu. Han har inte lika mycket prickar så det borde vara högre. Men så hände det här och nu vet jag inte vad jag ska tro...
Visar det sig att han har under 10 så kommer jag att ha världens ångest för att vi inte åkt upp tidigare.
Har han högt så kommer jag inte sluta fundera över blödningen för det...

Det känns som att han är en tickande bomb.
Vi vågar knappt tro eller lita på provresultaten, det ändras alldeles för fort.
Jag önskar att han bara blir frisk nu.
Men efter fyra månader så förväntar vi oss nästan att det här ska vara en kronisk historia.

Uppdaterar med provresultat imorgon...
Håll tummarna för oss!