småbarnsbloggen

Ni som varit med ett tag vet att måndag innebär provtagning för lillebror. Stackarn har varit och fått stick i fingret så gott som varje måndag, och ibland även därimellan, i snart sex månader. Huvva!!!

Idag var vi iväg som vanligt. Jag och maken vågade oss på en liten gissning och kom fram till mellan 40 och 45, möjligen något lägre men inte mycket. Egentligen var vi nog säkra på ett värde mellan 40 och 50, han har ju legat rätt stadigt på de nivåerna ett tag nu.

Provsvaret komoch var inte riktigt väntat.

31!!!

Så lågt hade vi inte väntat.
Förra veckan hade vi förstått det. Då hade han pricar, det har han inte nu.
Skrämmande!
Skitsjukdom!
F-N!!!!
Jag är så less på denna bergochdal bana.

Visst, man går omkring och är lite kaxig. Nu har han haft det här så länge att man börjar bli van, har hittat en vardag i eländet, känner igen tecknen och försöker låta honom leva ett normalt liv et etc.
Men sen får man en käftsmäll som idag och inser att man inte alls är beredd på det.
Det är fortfarande skrämmande med sjunkande värden.
Det blir inte lättare.
Och genast tänker man på det värsta.

Blir det ny medicinering?
Är han på väg ner mot 10 eller lägre igen?

Nu ska maken få natta barnen.
Själv ska jag äta choklad.

Vaddå? Jag måste ju ta mig igenom det här på nåt sätt!
Eller?