Klagomur
Just nu känns det som att jag bara klagar hela tiden och överallt. Och så illa är det egentligen inte. Livet är faktiskt rätt bra. Bara det att jag inte behöver få ur mig det som är bra. Det är sånt som irriterar som jag behöver ventilera och kanske få lite medkänsla för.
Det är synd att inte klaga, eller?
Som idag. Jag inser att när jag går på lunch, då slutar maken för dagen. Hur mycket sugar inte det!
Visst, han börjar flera timmar före mig OCH han jobbar 80 procent men vad hjälper det mig. Jag vill också hem när han får gå.
Samtidigt så trivs jag med mitt jobb och med mina kollegor. Jag skulle bara vilja ha lite mer tid med familjen också.
