småbarnsbloggen

Hon kom ihåg!
Hallelulja!

Värdet var dock inte så högt som jag trodde. Jag var mer eller mindre övertygad om att det skulle ligga en bra bit över 40, men så var inte fallet.

Värde 39!

Inte total katastrof, men inget att hoppa högt av glädje för heller.
Hjälm på med andra ord.

Passade på att säga till om att intyget vi har går ut enligt försäkringskassan. Sista september är det giltigt till.
Med tanke på hur lång tid det tog att få det sist så är det nog lika bra att vi är ute i tid denna gång.

Nu ska vi iväg och hämta storebror och maken från sina respektive jobb.

Sedan ska jag iväg på utbildning på jobbet. Snacka om ledig ;)

Vi har varit och tagit blodprov idag.
Eller, lillebror har blivit stucken, jag har bara tittat på.

Som vanligt säger jag efteråt till sköterskan "Så ringer ni om provsvaren sedan?" Mest som ett konstaterande.
Men denna gång fick jag inte det självklara "Javisst!" som jag förväntar mig och tar för givet. Utan ett svävande "Jag ska försöka komma ihåg det..."
Jag påtalade lite skarpare att han hade ett sjunkande värde och att jag förväntar mig ett provresultat. Och får till svar att hennes målsättning är att komma ihåg det, hon ska göra sitt bästa, lägga fram journalen och så...

Jag blir så arg!
Vad jag borde ha sagt är att om lillebror har dåligt värde och jag inte får veta det så kommer jag att hålle henne personligen ansvarig för alla eventuella komplikationer det kan medföra.
Jag ska inte behöva jaga provsvar!
Jag ska inte ens behöva påminna om att de ska ringa.
Det är deras jobb!!
Deras ansvar!!!
Inget jävla skämt!!!

Sedan att lillebror hade värde 52 förra veckan spelar ingen roll. Det var inte ett stabilt värde utan det var sjunkande så om något så gör det att provsvaret denna vecka blir så mycket viktigare.
Förra veckan var hjälmfri. Men hur blir denna???

Det är det här som tar knäcken på mig.
Osäkerheten.
Att ständigt behöva jaga.
Att det känns som att viss vårdpersonal inte tar hans sjukdom på allvar.
Jag anser att det är allvarligt.
Hans läkare anser att det är allvarligt.
Försäkringskassan och försäkringsbolaget anser det vara riktigt allvarligt.
Och så ska jag måsta träffa på en sköterska som inte kan ta det på tillräckligt allvar. En som inte ens kan säga med säkerhet att jag ska få ett provsvar.
Provsvar som kan vara skillnad mellan liv och död.

Nu tror jag visserligen att han har relativt högt värde. Misstänker till och med att han håller på att bli sjuk, vilket innebär att han kan få ännu högre värde (bara det inte sjunker innan...).
Men ändå.
Jag VET inte vilket värde han har.
Jag vet bara att om han har lågt värde och ramlar och slår sig så kan han börja blöda,utvärtes eller invärtes, och om han gör det så kanske det inte slutar i tid. Det kan bli en riktig katastrof.


Jag väntar med spänning...

Drar alltid ut på det så långt det går.
Att betala räkningarna alltså.
Det är inte skoj.
Inte det minsta lilla.
Inte nån månad.

Det är så roligt när man ser att lönen ramlat in på kontot.
Glädjande varje månad.
Ett riktigt lyft.

Sedan kommer man ihåg högen med räkningar som samlats under månaden.
Den är alltid oroväckande hög.
Men fortfarande har man hoppet kvar.
Det behöver inte vara höga summor bara för att högen är stor.

Nä visst nä...
Inte alls....
Skämtar du eller?

Sedan kommer man till den där ödesmättade dagen när räkningarna ska betalas.
I mitt fall så sent som möjligt.
Helst aldrig.;)
Lön - Räkningar.
Och så lite det blir kvar.
Varje månad.

Nu har jag dessutom börjat få fler och fler fakturor som e-fakturor.
Det är verkligen att lura sig själv.
Högen ser inte alls så skrämmande ut,
Den ser helt ok ut.
Man blir knappt orolig över summorna.
De kan ju inte vara höga när högen är så liten...
Sedan loggar man in på banken och hittar den nya högen som väntar där.
Vet inte vad som är värst.
Att se högen växa hela månaden eller att överaskas när det är dags att betala.

Vad tycker ni?

Jag har som sagt jobbat.
Bonusgrabben har varit här så maken har haft det han gjort minsann.

Igår var vi bjudna på middag efter att jag slutat jobbet. Vi kom dit strax efter sex. Sommarens sista grillning blev det. Nu har vi en massa höst grillning att se fram emot ;).

I morgon är det dags för nytt blodprov.
Jag förväntar mig ett värde under 50, allt annat skulle förvåna mig mycket.
Med tanke på att han hade 52 förra veckan och det var ett sjunkande värde så kan jag inte tänka mig annat.
Men på den ljusa sidan av saken så väntar jag mig ett värde över 30! Kanske till och med över 40... Man kan ju hoppas. Det börjar bli dags för nytt läkarutlåtande till fösäkringskassan också.
Sist tog det så lång tid att få papperen att det känns som att vi måste börja be om det redan nu om vi ska hinna få ett innan september är slut. Annars får vi problem. Men det ordnar sig nog.
Det brukar det göra...

Slut på arbetsveckan!
Äntligen!
Inte en dag för tidigt.

Nu är jag ledig två dagar och ska vabba en, bara jag får tag på en ersättare...
Fast det är klart, jag ska till jobbet för utbildning i morgon. Kl 19:30.
Härligt...

Nu är det slut på semestern.
Idag är min sista lediga dag och då vabbar jag. Så egentligen skille jag varit på jobbet.
Det tar emot lite grann att börja jobba igen.
Samtidigt är jag taggad och ser fram emot att komma igång igen.
Det är lite märkligt att jag fått så många samtal från jobbet under semestern. Var och varannan dag har telefonen ringt. Inte för att det gör så mycket men samtidigt har jag inte fått koppla bort arbetet 100%.
Men så är det när det är många nya och jag har längsta erfarenheten. Det märkliga är att det inte främst är de nyaste som ringt, även om de med hört av sig, det är mest de som är erfarna själva.

Idag ska jag ta en sväng på stan utan familj och barn.
Maken kommer hem tidigt så jag drar direkt.
Ska mest fönstershoppa men hittar jag något skoj så ska jag minsann passa på jag med.
Det kanske till och med bir till att prova lite kläder.
Vem vet...

Imorgon ska maken följa med barnen till dagmamman och vara där en stund med lillebror så han får leka lite med de andra barnen. Han kommer att tycka det är super kul.
Jag lär inte blogga ett dyft imorgon.
Kan inte från jobbet och lär inte orka när jag kommer hem. Jobbar fram till söndag nu.
Rivstart med andra ord!

7 veckors sommarlov för killarna har varit underbart.
Härligt både för dem och för oss.
Men nu kommer baksmällan.
Storebror som alltid tyckt om att vara hos dagmamman vill inte alls vara där. Han vill varahemma med oss på vår gård. Och ska han absolut vara där så ska vi vara med honom...
Han har roligt på dagarna.
Men likväl är han hellre hemma.
Det är inte helt oväntat att det skulle bli så här efter så lång ledighet. Särskillt osm lillebror är hemma fortfarande.
Men det är ändå jobbigt att lämna honom skrikandes och gråtandes varje morgon.
Som tur är ser jag att det mesta gått över innan jag lämnat gårdsplanen.
Hoppas att det inte hålle

Morgon stress av värsta sorten.
Storebror vill vara ledig!
Får lillebror vara hemma så vill storebror också vara hemma.
Jag håller på att gå i bitar.
Barnen får på sig max 50% av kläderna själva. Sedan glömmer de bort vad de håller på med.
Kommer vi för sent?
Jeg ser nog schemat mest som en riktlinje, inte fasta tider att hålla... ;)

Tur att jag inte börjat jobba ännu!

Nu har vi fått veckans provsvar.

52

Förra veckan var det 61 och det verkar som att jag hade rätt. Det var antagligen ett infektionsvärde med tanke på hur mycket det har sjunkit!

Nytt prov nästa vecka.
Lillebror blir hemma denna vecka också.
Det är för nära dagisgränsen för att jag ska skicka honom till dagmamman. Särskillt med tanke på att det är sjunkande värde.

Idag är det sex månader!
Den  februari fick lillebror diagnosen ITP, då konstaterade läkarna att han haft sjukdomen i en till två veckor redan. Men  23 februari fick han diagnosen.
Idag har det gått sex månader vilket är gränsen för en kronisk sjukdom.
Så nu har han alltså inte längre akut ITP utan kronisk.
Det känns inte helt bra, det ska jag ärligt erkänna.
Någon gång i början hörde jag någonstans att det vanligtvis vänder efter 5 - 8 veckor. Redan då kände jag att det här skulle vara längre än så.
Jag fick rätt, men jag hade gärna haft fel!

Jag vet att det inte innebär någon skillnad egentligen.
Att han är pojke och att han är så pass liten talar för att det kommer att växa bort, kroniskt eller ej.
Det är bara det att ingen kan säga hur lång tid det kan tänkas ta. Men det har ju ingen vetat under hela tiden ändå.
Det normala är att det växer bort inom 2 - 3 månader.
Jaha, så han är inte "normal" då.

Jag vet att det finns fler än vi i den här situationen.
Jag vet att det finns de som har det ännu värre med värdena.
Det hjälper lite att veta att man inte är ensam.
Men det hjälper inte att andra har det värre.
Mitt hjärta värker lite extra av medkänsla till de som går igenom den här sjukdomen med extremt låga värden.
Mitt hjärta värker också för min lille kille som inte får springa omkring och leka och utvecklas i samma takt som andra barn i hans ålder. För att han inte kan vara med dagmamman på alla roliga utflykter i skogen, eller ens leka med de andra barnen utan begränsningar. Han är ju så liten att det inte går att tala om för honom att han måste vara försiktig. Han har inte en susning om ordets betydelse.

Vi gör vårt bästa för att inte överbeskydda honom allt för mycket, men det blir också förvirrande för honom.
En kille på 2 år förstår inte att han får göra vissa saker ena veckan men inte den andra.
Han vet inget om trombocyt värden hit eller dit.
Han vill bara leka!

Vi kämpar på.
Försöker hitta en vardagslunk med ITP.
Försöker få det att flyta på på våra arbeten.
Försöker förklara för storebror varför lillebror får vara hemma och inte han.
Försöker göra det roligt för lillebror som hellre vill vara hos dagmamman tillsammans med storebror.
Det är inte alltid så lätt.
Men det går.
Och killarna är mina solstrålar.
Det är de som går det värt att kämpa vidare.

Mina grabbar.
Mina barn.
Jag älskar er!

Maken har farit iväg för att titta på bil med sin syster.
Jag blev hemma med barnen.
Luften gick helt ur mig så jag får inget vettigt gjort.

Barnen har fått lunch och jag har äntligen fått lillebror att somna.
Det spelar ingen roll hur trött han är. Sova vill han inte!
Enda sättet att få honom att somna är att han fåt ligga med oss i vår säng. Sedan är det ok att lyfta över honom.
Det blir nog enklare när han får egen vanlig säng i stället för spjälsäng.
Visserligen är han två nu och borde kunna sova i egen säng. Men jag drar mig för att byta ut spjälsängen. Jag är så rädd att han ska ramla ur sängen och slå sig.
Förhoppningsvis blir han så stabil i värdena snart att vi vågar byta. Annars får jag väl hoppas på att han inte växer allt för fort ;)

Storebror sitter och tittar på tecknat.
Det är lagom slappt en lördag med ösregn.
Nu ska jag göra ett kraftryck och ta itu med disken, om än motvilligt...

Jag skriver mer om lillebror än om storebror. Det beror helt och hållet på att lillebror har ITP. OCh det blir en hel del uppdateringar om hans värden och allmäntillstånd.
Som det här.

Jag är rätt säker på att lillebror kommer att han höga värden på måndag.
Det kan till och med vara skhöga.
Det innebär inte att jag tror han är frisk!
Det innebär inte ens att jag tror att han kommer att kunna gå till dagmamman än på länge.
Men har har småfeber.
Alltså tror jag att vi kan se fram emot ännu en hjälmfri vecka.
Det räcker för att jag ska ha sol inne även om det öser ner ute!

Jag fick sova igår.
Ända till halv tio.
Underbart!
Idag är det makens tur.

Själv har jag gett barnen frukost, vikt tvätt, hängt tvätt och startat en ny maskin.
Sa jag att vi har två killar...
Jag har rensat hårddisken och defragmenterat.
Det sker alldeles för sällan, ;) vi får se om det gör någon skillnad...

Nu ska jag äntligen sätta mig med en kopp kaffe.
Det regnar ute så vi kan ägna oss åt innegöra inför födelsedagsfikat imorgon.

Idag är det vanlig vardag.
Stoebrar har varit hos dagmamman.
Lillebror är fortfarande hemma
Tvättmaskinen går för högtryck.
Det är tvätt i maskinen.
Jag har hängt tvätt.
Bäddat sängen är gjort.
Storebror har dessutom fått nya lakan i sin.
Diskmaskinen är snart full den med.
Dessutom har vi varit ute och grävt i varsin rabatt som ska tas bort. Ja, båda två.
Maken har varit iväg med en massa sopsortering.
Nu har vi ätit och jag ska bada barnen.
Under tiden de plaskar så städar jag.
Kan det bli mer vardag än så?

Grattis till lillebror som fyller 2 idag!

Han är en glad och go kille trots allt han fått utstå.
Massor med öroninflammaitoner, lunginflammation och bronkit under sitt första år. Och inte blev det så mycket lättare under det andra då han fick ITP. Som tur är så känner han sig inte så sjuk som han är. Det som är värst för honom är att han är en så social liten kille som älskar att leka med andra barn och så kan och får han inte gå till dagmamman och leka hela dagarna som han skulle vilja.
Veckans bästa är en födelsedag utan hjälm! Det tackar vi för oavsett anledningen till hans relativt höga värden!

Men nog om tråkigheter.
Här går det undan med en rasande fart. Även om han inte säger så mycket med ord så är det ingen tvekan om att det är en kille med en stark vilja vi har här hemma. Han gör klart för oss vad han vill och hur han vill utan tvekan.
Han älskar att vara ute och leka. M¨ste han vara inne så är det bilar och lego som gäller. Såvisa han inte får tag på mina eller pappas nycklar och pl¨nbok, det är en spännande värld. Först för honom att upptäcka och sedan för oss att hitta igen...

Sorry Susanne. Jag missade att skriva ut veckans värde.

Blodprovet igår gav ett värde på 61.

Det är betydligt högre än förra veckan då det låg på 31. En dubbling.
Men jag tror att det beror på infektion.
Både Storebror ochBonusgrabben hade feber förra veckan och under helgen. Runt 39°.
Lillebror får inte feber så lätt. Han har faktiskt nästan aldrig feber. Sist han hade feber fick han ITP...
Men nu misstänker jag att han har någon infektion av något slag i kroppen precis som resten av familjen och att det är därför han har så pass högt värde. Jag är helt inställd på att det kommer att gå ner inom ett par veckor. Har vi tur så lägger det sig mellan 40 och 50 igen, det verkar ju vara där han stabiliserar sig mellan varven.

Hade bestämt mig för att baka idag.
De som känner mig kan intyga att det inte är något jag gör varje dag.
Själva bakandet är väl ok, det är all väntan på jäsning och gräddning som tar glädjen ur processen, för att inte tala om städningen efteråt... Huvva!
Men nu blev det inte så.
Jag har ett torreksem på fingrarna som ger mig svidande självsprickor om jag är för mycket i vatten och sånt. Det har varit jättefint nu under sommaren.
Inga problem alls.
Men idag när vi skulle åka så sprack fingertoppen upp. Inte alls skönt kan jag säga. Och inte vilket finger som helst heller.
Högra tummen!
Bara för att det ska vara rent omöjligt att få bjuda på hembakt på lillebrors födelsedag.
Och bara för att maken bett mig baka bullar så länge...

Synd om mig.
Synd om honom.
Gästerna får butiksbröd.
De överlever!

Blodprov och väntan på svar.
Samma visa som det senaste sex månaderna.
Sista semesterveckan för mig.
Makens första arbetsdag.

Väntan och nedräkning.
Lillebror fyller 2 på onsdag, kalas på onsdag och sändag.
Hans ITP blir kronisk den 23:dje. Hur vi än vänder och vrider på det finns det inte tid till att friskförklara honom innan dess.
Så nu är det klart.
Definitivt.
Kommer nog att bli sorgsen och gråta när det väl är här i vilket fall.

Storebror ska börja gå hos dagmamman imorgon har jag tänkt. Ska prata med henne ikväll.
Han kan tänkas behöva lite inskolning eftersom han inte varit där på 7 veckor. Snacka om att få ett riktigt sommarlov.

Lillebror blir nog hemma ett tag till med tanke på att han legat mellan 40 och 50, alltså under dagisvärde. Senast låg han på 31 vilket inte alls var bra!
Idag tror jag han har ett högt värde, kanske till och med ett "friskt" värde. Ett infektionsvärde. Båda hans bröder har haft feber, runt 39°, men inte han inte. Lillebror får aldrig feber, eller väldigt sällan. Den här gången slog han till och fick 37,6°! Så även om han har ett högt värde så kommer det inte att vara rättvisande.
Men, men. Vi får snart veta...

...så sover barnen!
Maraton nattning minsann. Det tog närmare en timme att få de små änglarna att somna.

Inte för att jag har npgot emot att ligga och mysa med dem i sängen. Det är bara det att jag har svårt att hålla mig vaken själv och därför känner mig helt mosig när de äntligen somnat.

Men nu ska jag käka mjölkchoklad och dricka thé.
Vardagen är här för maken som börjar jobba imorgon.
Sjäv kan jag softa i en vecka till.
Börjar imorgon med provtagning vid halv 10 för lillebror. Ingen sovmorgon här inte.

Stressigt, lite i alla fall.
Förkylning har lättat en aning. Jag kan nästan andas nu. Stora framsteg med andra ord.
Idag ska bonusgrabben hem till mamma igen. Han kommer tyvärr att missa lillebrors födelsedagsfirande nästa helg, men vi kan inte göra så mycket åt det. Sånt som tyvärr kan hända i en modern familj...
Vi ska snabbhandla hans presenter idag. Och i morgon tänkte jag ta mina två killar med mig och handla så jag kan baka lite inför födelsedagen på onsdag och firandet till helgen. Det blir nog en foto tårta till lillebror. Jag tog en så härlig bild på honopm när vi varit op grönan och  vunnit en jättechokladkaka. Den är nästan lika stor som honom och han står och håller i den helt salig. Choklad är hans favvo. Precis som mamma!

Det är kul att kunna göra såna tårtor själv. De är ju hutlöst dyra om man beställer dem, dessutom blir de oftast inte lika goda som de man gör själv. Men när man beställer en egen oblat så fårman ju ett proffsigt resultat hemma!

Fortfarande förkylt.
Nyser så taket lyfter och barn 10 mil bort börjar gråta... Tur mina egna börjar bli vana...

Solen skiner men det känns att dert börjar bli höst. Det finns ingen riktig värme i luften, utan det är mest solen som värmer. Men det är vackert så.
Har semester i en vecka till så solen får mer än gärna skina för fullt mest hela tiden. Även om det inte är hett ute så kan jag ju fortfarande få lite färg.
Det lutar åt att vi kommer att gå på halvfart även under hösten. Jag tror inte att lillebror kommer att bli frisk före vintern så det är bara att bita ihop och göra det bästa av allt.

Jag vet inte hur andra löst det med ekonomin, för visst tar den stryk. Inte för att det kan hjälpas men så är det. Vårdbidrag verkar vara mest för de som väljer att låta en förälder vara hemma hela tiden och inte för de som gör som vi och turas om. Vi känner nog att vi inte kommer att kunna komma tillbaks till heltid på ett vettigt sätt när han väl blir frisk om vi inte håller våra jobbkunskaper vid liv under tiden han är sjuk. Men det är vi det.

Nu ska vi iväg på utflykt med barnen. Maken har klippt gräset så nu kan vi roa oss med gott samvete ett tag. Visst det finns massor mer att göra, men man ska njuta lite av livet också...

Förkylning!
Huvudvärk!!!

Maken har tagit med barnen till farmor och farfar en kortis.
Det är TYST i huset!
Jag ska ta en kopp kaffe och se om det går att bli något av en människa idag eller om jag ska gå och lägga mig igen.
Återkommer när skallbankandet avtagit..

Jag känner mig rejält hängig.
Barnbaciller är de värsta, det går inte att stoppa dem.

Lillebror har inte fått feber ännu, han kanske klarar sig från det värsta, vi får se. Väntar med spänning på måndagens prover...
Storebrors feber har sjunkit rejält även om den inte är helt borta ännu. Det verkar som att det vänt. Som vanligt har han inga andra symptom, bara feber. Lite irriterande att inte veta vad som är fel när han bara är varm.

Lillebror har alltid hjälm. Han slipper den när han sover och när han sitter och äter. Annars är det hjälm på så fort värdena ligger under 50. Men trots hjälm så kan han ju slå sig rätt rejält. Igår blev vi lite onödigt påminnda om hur illa det kan gå när han slog i golvet. Samtidigt är vi tacksamma att det gick bra den här gången och är lite mer alerta igen...

Är det inte den ena så är det den andra.

Storebror tyckte att 39,2° feber var en bra idé.
Märkligt vad pigga barn blir bara de får lite alvedon. Det är värre spring i bena nu än när han är frisk.
Det måste vara nåt i den flytande varianten, den i tablettform har helt klart inte samma effekt. I alla fall inte på vuxna.

Det är möjligt att lillebror bär på samma smitta och att det är därför hans värden sjunker. Vi får se hur det artar sig.
Idag fick han oss att få skrämsel hicka igen. Han satt och åkte på en "lära-gå-bil" och skulle backa. Det kom en tröskel ivägen och bilen välte bakåt!!! Lillebror slog i bakhuvudet rejält. Som tur var hade han fått på cykelhjälm alldeles innan. Nu har han ett fult blåmärke i korsryggen som vi håller lite extra koll på så att det inte blir hur stort som helst. I så fall blir det extra provtagning denna vecka, så mycket är klart. Hade han inte haft hård hjålm hade vi nog fått åka in. Det var en rejäl smäll...

Men denna gång var det inte pga hans ITP.
Eftersom han har haft så många öroninflammationer under förra vintern och under hela hans första levnadsår, så var vi till öronkliniken och träffade en specialist. Idag verkar allt ok men om det sätter igång igen med lika många inflammationer så kommer han antagligen att få ett rör inplanterat för att slippa den värken åtminstonde.
Det är lite blandade känslor. Jag vill inte utsätta honom för fler sjukhusvisteleser än nödvändigt med tanke på hur ofta han är där som det är. Samtidigt skulle det kunna minska antalet besök i framtiden plus atthan skulle slippa en massa ont.
Vi får se hur det blir. Får han en massa inflamationer så blir det väl ett rör i örat antar jag.

Ni som varit med ett tag vet att måndag innebär provtagning för lillebror. Stackarn har varit och fått stick i fingret så gott som varje måndag, och ibland även därimellan, i snart sex månader. Huvva!!!

Idag var vi iväg som vanligt. Jag och maken vågade oss på en liten gissning och kom fram till mellan 40 och 45, möjligen något lägre men inte mycket. Egentligen var vi nog säkra på ett värde mellan 40 och 50, han har ju legat rätt stadigt på de nivåerna ett tag nu.

Provsvaret komoch var inte riktigt väntat.

31!!!

Så lågt hade vi inte väntat.
Förra veckan hade vi förstått det. Då hade han pricar, det har han inte nu.
Skrämmande!
Skitsjukdom!
F-N!!!!
Jag är så less på denna bergochdal bana.

Visst, man går omkring och är lite kaxig. Nu har han haft det här så länge att man börjar bli van, har hittat en vardag i eländet, känner igen tecknen och försöker låta honom leva ett normalt liv et etc.
Men sen får man en käftsmäll som idag och inser att man inte alls är beredd på det.
Det är fortfarande skrämmande med sjunkande värden.
Det blir inte lättare.
Och genast tänker man på det värsta.

Blir det ny medicinering?
Är han på väg ner mot 10 eller lägre igen?

Nu ska maken få natta barnen.
Själv ska jag äta choklad.

Vaddå? Jag måste ju ta mig igenom det här på nåt sätt!
Eller?

Lillebror har fortfarande enstaka prickar i ansiktet men inte alls lika mycket som förra helgen. Så förhoppningsvis har inte värdet sjunkit märkvärt. Jag tror dock att han fortfarande ligger mellan 40 och 50. Varför skulle det ligga högre denna vecka.

Den 23:dje är det sex månader!
Jag förväntar mig att det blir kroniskt.
Finns knappast en chans att han ska hinna bli friskförklarad på så kort tid.
Det känns bra just nu, vi har ju förväntat oss att det ska bli kroniskt sedan vi var två månader in i ITP karusellen och värdena aldrig steg. Jag har så mycket hellre fel i att det blir kroniskt och han blir frisk, än att hela tiden tro att NU är det bra, det HÄR blodprovet är ok och hela tiden måsta bli besviken. Men jag kommer säkerligen att sitta här och snyfta och fråga varför när sexmånaders dagen kommer.

Varför är ju en ständigt återkommande fråga.
Varför fick just vår lille kille den här sjukdomen?
Varför vill det inte gå över?
Varför kan de inte komma på ett botemedel?
Varför, varför varför...?

Men nu är det så. Inte mycket att göra åt saken.
Efter så här lång tid så börjar vi i alla fall hitta en vardag i eländet. Ett sätt att leva relativt normalt även om vi har lite högre beredskap än vad andra småbarnsfamiljer behöver ha. Idag går vi inte och oroar oss ständigt, men visst drar vi lite extra efter andan när lillebror styper i backen och visst synas varje liten blema och blåmärke lite extra. Oavsett värde! Men vad ska man göra...

Det känns som att det rör på sig nu. Med återställningen av tomten det vill säga.
Vi rullar ut matjord för glatta livet. Det som tar tid är att få det klumpfritt och med en svag lutning.
Vi har till och med kommit så pass långt att vi börjat lägga ut grus längs husväggen.

Fortfarande ser en skopa grus ut att vara minst lika mycket, om inte mer, än ett helt lass med jord...
Det synd inte ens att vi faktiskt forslat bort två skottkärror med grus från högen. Jord högen syns det åtminstonde att vi varit och grävt från.

Det är nog mellan tre och fem dagars arbete kvar beroende på väder och barn. Vi kan ju inte enbart koncentrera oss på jord och grushögar med två småkillar här hemma. Idag ska vi få klart längs husväggen är planen så går det nog fortare med resten då det inte är lika pillrigt utan bara krattning.

Efter att vi är klara med jorden och har sått gräs så ska vi ta itu med den del av huset som är mot garaget. Det kommer att vara lite tyngre massor där då man ska kunna köra med bil också... Men en ska i taget...

Igår tog vi en arbetspaus. Det är faktiskt semester också!

Vi bjöd hem några vänner på kräfter och grillning. Det blev lyckat som bara den.
Faktum var att vi invigde vår uteplats.
Nej, den är inte ny...

Den är faktisk en av anledningarna till att vi ville köpa just det här huset.
En uteplats under tak med en riktig öppenspis. Murad med riktig skorsten och allt. Inte en sån där du köper i block och sätter ihop själv utan en genuin öppen spis. En sån som man brukar bygga hela hus runt...

Och ändå har vi aldrig suttit där och ätit.
Men nu blev det av. Vi har kommit så pass långt i mark återställningen nu att det inte kändes som att sitta i en sandstorm. Alltså bar vi ut bord och stolar och myste utav bara den.

Idag är det jobba som gäller igen...

Har fått hem grus att ha runt huset.

En traktorskopa.
Inte mer.
Inte mindre.

En skopa.

Hur kan en skopa grus se ut att vara mer än ett helt lastbilsflak med jord?

Jag bara undrar.

Idag kommer lasset.
Inte är det litet heller.
Redan nu känner jag att 12 kubik kommer att vara hur mycket som helst.

Väntar med bävan på att lastbilen ska komma.
Är rädd att det kommer att vara ännu mer i verkligheten än jag tror så här i förhand...

Och sedan ska allt rullas ut med skottkärra.
Nån som undrar vad vi ska göra hela denna vecka?

Idag har lillebror varit och tagit blodprov igen. Vi väntade oss ett rätt lågt värde eftersom han har peteker i hela ansiktet. De kom i lördags på dan och blev inte färre av att han kräktes på kvällen...

Värdet var 43!!!

Inte alls så illa som befarat. Var beredd på värden runt 30 eller lägre så vi är glada. Nytt prov nästa måndag. Det ligger rätt stabilt mellan 40-50 så dyker det inte upp en massa blåmärken så oroar vi oss inte för att värdet ska rasa.

Nu är bonusgrabben på väg hem efter 4 veckor hos oss. Det känns lite tomt fast det inte ens gått en timme. Så är det alltid. Det är lite extra kaos när han är här, lite mer ljud, lite mer lek och stoj,  lite mer skratt och glädje och lite mer konflikter. Men det är också lite mer tomt när han inte är med längre, lite mindre bus, lite mindre skratt och glädje. Men det är ju så det fungerar i den moderna familjen, även om inte vi visste om att vi var en modern familj när vi valde att skaffa barn tillsammans.

Storebror gråter och kommer att sakna sin storebror nu när han inte är här hela veckorna, det är hela två vecko till nästa gång de träffas och det är låååååång tid för en kille som bara är  4 år. Inte alls lätt att föstå eller förklara.

Så har vi kommit hem från en veckas "semester" i huvudstaden.
Det har knappast varit vilsamt för oss vuxna, om man säger så... ;-)

Vi har varit på Grönan, gått på stan, åtit en massa på restaurant, åkt tunnelbana kors och tvärs över hela stan och tagit en färja till Åland. Allt med samtliga tre barn. Killar i åldrarna 2, 4 och 6 år. Som tur är så har vi några veckors semester till så att vi hinner hämta oss efter den här pärsen.

Skämt åsido. Killarna har haft superskoj. 8 timmar på Grönan tror jag är ett personligt rekord. Dessutom lyckades vi med konststycket att vinna en jätte plopp OCH en jättechoklad. Inte illa bara det. Men det går inte att komma ifrån att man är på helspänn hela tiden. Det är lite mer spring i bena och lite svårare att hålla helkoll när man inte är på hemmaplan så istället får de vanliga 95-100% man ligger på så går man för högtryck på 150-200% som förälder. Det gäller ju att hela tiden få med alla överallt. Som tur är så åker lillebror fortfarande vagn om man ska någon lite längre sträcka och det har hjälpt en hel del. Detaljerna tänker jag nog hålla för mig själv men det har varit en lyckad semester.

Nu är vi som sagt hemma och det är jag just nu väldigt tacksam för. Vi kom hem natten till lördag och igår kom petekerna. Han har blivit jätteprickig i ansiktet. Konstigt nog är det där prickarna kommer först och inte på benen och fötterna som ska vara det vanliga. Sedan kräktes han igår kväll. Rejält! Nu vet jag inte om han är prickig för att han har en infektion i kroppen och är på väg att bli sjuk, eller om han mår illa för att värdena sjunker. Jag vet att han inte ska känna av att han har låga värden, men jag vet inte om jag tror riktigt på det. Vad jag förstår så finns det flera barn som reagerar på dåliga värden, om inte annat så kan det märkas på humöret.

I morgon är det provtagning och jag skulle inte bli förvånad alls om det visar sig att han ligger runt 30 snarare än runt 50 som sist. Kanske till och med lägre.

Jag kan bara sucka och inse att det kan vara dags för nästa sväng med låga värden, den 23:dje så når vi sexmånaders gränsen...