småbarnsbloggen

Oavsett hur mycket jag tänker skriva så blir det allt mer sällan...

Kan liksom inte få igång bloggen som jag tänkt.

 

Tydligen har jag ändå ett par besökare som återkommer så jag har inte stängt ner helt. Det är bara det att jag har fullt upp med annat än att skirva här. 

 

Livet som mamma är rätt hektiskt som ni vet ;-) och att dessutom vara student på universitet själv samtidigt som man ska få firma familjen att fungera gör det inte direkt enklare. 

Det positiva är att grabbarna inte klagar så mycket på sina läxor när de ser mina högar med böcker. he he.

 

Nu närmar sig våren och förhoppningsvis orken med den. Vi får se om det blir ett uppsving i bloggen med.

Killarna är hemma med feber och förkylning och maken vabbar. Borde inte känna mig så stressad att somna med andra ord.

Men imorgon börjar allvaret!

Mitt allvar alltså...
Back to school!
Tanten ska plugga. universitetsstudier en hel termin. WOW!

Önska mig lycka till!

Nunär sommaren äntligen kommit (!!) så börjar skolan för grabbarna. Imorgon är det dags. Själv blir jag ledig i en vecka till innan jag ska sätta igång och plugga.

 

Så nu blir det till att njuta idag och i helgen så vi kan säga att vi åtminstonde sett solen i sommar...

Det blidde en riktigt lång bilsemster i år! Och då menar jag i mil inte dagar...

Vi avverkade 250 mil på 8 dagar och då stannade vi i Billund, Danmark i 4 nätter. Puh!

 

Vi hann med legoland i två dagar och Lalandia äventyrsbad en dag innan vi återvände till Sverige. Riktig tur med vädret hade vi också med strålande sol och massor av upplevelser. Vi bodde på lalandias semesterby hade tvådagars biljett till legoland. Det gick att klara av bägge äventyren på tre heldagar men det hade inte gjort något om vi hade stannat längre heller. Barnen ville inte alls åka därifrån när det var dags. Nu tror ju jag och maken att det hade varit annorlunda om vädret inte varit så bra och det kan man ju inte beställa. Det är himla dyrt i Danmark men ändå värt det med tanke på att allt ingick på legoland utom barnens körkort och det man ville äta. Lalandia ingick i boendet så totalt blev det nog inte dyrare än en sverige semester.

 

 

Vi hann med flyguppvisning i Såtenäs utanför Lidköping innan vi for hem och Ullared på väg till Danmark så hela familjen fick välja något under semestern. He he!

 

Bild från IKEA

 

Jag tänkte ta upp vikten av bra sängar till barnen.

Bra sängar, anpassade till föräldrarna alltså.

 

Ofta räcker det med en ribbotten i barnens sängar. De är inte tyngre än att en skumgummimadrass täcker deras behov.

Men då glömmer man något viktigt!

Förr eller senare kommer DU att sova i den där smala sängen med en ribbotten och en alldeles för tunn madrass för att din stackars rygg ska få någon vila.

 

I nat vaknade jag av att lillebror skriker panikslaget efter mig. Jag rusar in i hans sovrum för att få veta att han drömt en mardröm om jättebin! Så pass att han vägrar sova ensam!

I det läget har jag två val. Jag kan ta med honom in i vårt sovrum med vetskapen att maken som ska upp och jobba knappast kommer få sova mycket. Eller så kan jag lägga mig hos lillebror med vetskapen om att jag inte kommer får sova mycket.

 

Skillnaden är att jag är arbetslös och inte har något annat planerat än att lämna barnen på skolan medans maken arbetar... Alltså stannar jag hos lillebror så får någon av oss lite sömn i alla fall.

 

Slutsats: Den ende som sovit bra i natt är lillebror!!!

 

Jag har legat på en planka och maken fick ändå problem att somna om.

 

Så nu har min önskelista utökats med en BRA säng med resårmadrass åt lillebror. Eller ännu hellre att han inte drömmer fler mardrömmar.

 

Inget av det lär förverkligas i den närmsta framtiden så vi får hoppas att han kan somna om nästa gång.

 

Nu ska jag gå och ta en siesta innan barnen ska hämtas.

 

 

Skulle inte tro det var sant om jag inte hade tittat i kalendern. 

Jag vet - det är mycket klagomål på vädret nu. Men allvarligt! Det är ju KALLT ju!!!

 

Idag var det uppehåll. Eller, nästan, i alla fall.

En prommis till skolan med alla tre grabbarna för att spela lite basket och fotboll. 

Jo just det!

 

Började smådugga på väg dit. Men, va tusan, ingen har väl dått av lite regn! Och det slutade ju. 

I fem minuter.

Max!

Sedan kom skyfallet.

Stora tunga droppar.

Då gav vi upp och gick hela långa vägen hem igen. 

Skulle tagit med schampo istället för bollar, sparat på vattenräkningen liksom. Vi blev ju ändå lika blöta som i duschen fast med kläderna på.

Idag skiner solen åtminstonde inte samtidigt som det regnar! Det bara regnar...

 

Tänk om det kunde bli en dag med sol! 

Utan att det blåser stormvindar!

Och regnar!

Och åskar.

 

Bara sol liksom, så där som jag hört talas om att det kan vara...

Det är märkligt egentligen, men det här är nog de två mest stressade veckorna på hela året. Veckorna innan skolavslutningen. Det borde vara ganska så soft och lugnt i stort men icke. Barnen har det väl rätt lugnt, inte mycket läxor och egentligen är det nog inte ens lika mycket lektioner de här sista veckorna. Det är mer utflykter och roliga saker. Sånt som får föräldrarna att stressa upp sig ;-)

 

Varje dag är det något nytt plus att det ska förberedas inför skolavslutningen med nya kläder. Något som inte är det lättaste med två envisa killar där den ena ska ha kavaj och skjorta (lillebror 7 år!) och inget annat duger. Det låter bra, jag vet, men lycka till att hitta - rött modell, fårg och storlek... Sedan har vi storebror och där ligger den riktiga fighten! Han får panikaartad blick när han bara hör lillebrors klädval. Det är killen som går i huvtröja och träningsbyxor året om och inte alls har nån lust att göra annorlunda bara för att det råkar vara avslutning. Vi får väl se.

 

Pust!

Dags att stressa vidare!

Så det kan bli.

 

Först födelsedag förra helgen och nu morsdag denna. Man kan tro att det varit min vecka eller åtminstonde mina helger. Man kan tro det ja...

 

Inte riktigt då.

 

Först hade jag önskat en enda sak i födelsedagspresent men det fanns inte - SLUT!! Vilken besvikelse.

 

Så nya tag. Samma önskan denna helg. Är nån förvånad att det inte fanns nu heller...? Nä, inte jag heller!

 

Dessutom inleddes morsdag med att storebror kräktes som bara den mellan 5 och 6 i morse. Inte riktigt hur jag hade tänkt bli väckt men värst för mammas storgrabb. Han hann till toa och ingen katastrof i sovrummet tack och lov!!!

Usch.

Det var bara för maken att avboka morsdagsmiddagen på restaurang som han planerat. Sen fick vi såklart avboka besöken hos både mormor och farmor. Ingen vill ha magsjuka! Förkylning - ok, magsjuka - nej tack!

Så det blir till att vara hemma imorgon för storebror. Och maken blir det till att vabba för.

 

Hmmm, det kan väl bara bli bättre nu va? Maken fyller år till veckan (vi har liksom samlat ihop det ;-) ) Hoppas han har större flyt!

Tro o,m det blir någon sommar i år. Våren har ju lyst med sin frånvaro så jag börjar undra...

Kallt och blåsigt! Det är väl en kort och koncis sammanfattning av våren, eller?

 

Kan bara hoppas att fjolårets värmebölja kommer på besök i år med :-) Jag har inte badat så mycket sen jag var liten och härligt var det. Kör en repris på lillebrors simskola med intensivkurs i två veckor direkt efter avslutningen. Då är han varm i kläderna när värmen förhoppningsvis kommer. Sedan blir det strandhäng hela sommaren. 

 

Om det nu blir nån sommar. Idag har solen skinit för fullt samtidigt som det varvats ösregn och hagel. Vad ska man säga. Retsamt soligt liksom.

Läst här i veckan om en tonåring som dog av ITP i södra Sverige!! Skrämmande läsning när man har ett barn med samma diagnos! 

Usch!!

Fy!!

Blir bara ledsen! Och rädd!!

 

Visserligen var det efter att vägrat ta medicin av fåfänga skäl, men ändå.

Vi har alltid fått höra att det visst är teoretiskt möjligt att avlida av sjukdomen men ingen har någonsin hört talas om det så det bedöms som högst osannolikt, snudd på omöjligt. Men då har det hänt!

Hur kan sjukvården tycka att en tonåring är tillräckligt mogen att själv bestämma över om en behandling är nödvändig eller inte när skälen som uppges för att avstå enbart har med utseende att göra. Och i så fall, erbjöds något behandlingsalternativ? Det finns ju fler mediciner även om det inte finns något botemedel!

 

Mina tankar går till den drabbade familjen.

Vilken ofantlig sorg - ofattbar!

Så onödigt!

En så ung människa!

 

Än en gång! Se till att själva vara experter på era barn och deras sjukdomar. Ingen känner era barn som ni själva! Lita inte på att andra ska kunna allt om de sjukdomar och diagnoser som finns i just eran familj! 

 

Visst, vi borde kunna lita på sjukvården men kom ihåg att medicin inte är en exakt vetenskap. Till stor del består läkares arbete om att göra avancerade gissningar när de ställer diagnos. Ju längre utbildning och ju bredare erfarenhet desto bättre kan de gissa. Men de är människor de med, den vita rocken till trots. De kan göra misstag och gissningarna kan bero till stor del på om de tidigare stött på samma sjukdom!

 

Jag vill i alla fall veta vad som gäller med mina barns sjukdomar. Vilka behandligar som finns och vilka konsekvenser behandligar kan föra med sig och vad kan hända om man inte behandlar, Och jag vill veta sämsta scenario! Inte bara vad som är bästa utgång utan sämsta möjliga så jag har större chans att undvika det!

 

Vilken skillnad några knapptryck på datorn kan göra...

 

Framförallt när jag betalar räkningarna!

 

Ena stunden ser det strålande ut, ekonomin i topp, no problem!

Sen går räkningarna iväg så var den lyckan slut.

 

Visst, det går ihop men inte mycket mer.

 

Sjukskriven drygt två år och nu arbetslös i ett år.

Man kan lugnt säga att reserverna inte är vad de var...

Ja, inte för mig alltså...

 

Storebror har varti på årets första innebandyträning så nu är det igång igen. Inte för att det varit nått uppehåll men det är ju ändå nytt år 

 

Helgerna blir inte riktigt lika uppbokade som under hösten då det var matcher varje helg så gott som men det är ändå helgträningar.

 

Faktiskt kul att se på och inte alls så obekvämt som andra sporter kan vara för föräldrarna ;-)

Årets första dag!

Vi inviger nya året som man ska. Slappar i soffan framför Ivanhoe med julmust och choklad!

bild: vardvaskan.se

 

Jo, tydligen kan det bli så! 

Friskfärklarad ena månaden och sjukförklaradigen nästa...

 

Lillebror var iväg för att ta ett blodprov på sjukhuset, det skulle kollas järn och lite annat efterstom han äter så ensidig kost och dessutom ska minska på kostersättning. Inget konstigt med det. Jag envisades med att han skulle få ta ett prov eftersom han haft så katastrofalt låga järnvärden när han var liten. Det har ingenting med ITP att göra, bara nåt som upptäcktes rätt snabbt tack vare alla prover som togs och som har hållts lite koll på. Hans matvägran har egentligen inte heller med ITP att göra utan är nåt som kommit antagligen pga alla sjukhusbesök och ett behov av att kunna kontrollera något i sitt liv.

 

I vilket fall så var vi iväg och lillebror var superduktig som vanligt och rörde inte en min när sticket kom. Frid och fröjd, syna leksakslådan och åka hem. Han kommer nog kräva ledsak länge till när han kommer till sjukhuset, det hör liksom till.

Efter nån dag ringer doktorn och säger att han är nog inte frisk ännu... Han har ett värde på 190 så det är absolut inget att oroa sig för, han skulle till och med få köra motorcross utan restriktioner med ett sådant värde. Men det är ändå störande att han inte är friskförklarad nu när jag faktiskt hade accepterat att det läkt ut och att det var över, vilket inte var helt lätt. Det är inte bara att stänga av den eviga oron oavsett om värdena är höga eller ej.

Men nu är han inte inom gränserna för friska värden och storleken på tormbocyterna varierar också. Så nu blir det till att käka järn en månad förr Lillebror och sedan ta nytt prov för HB sedan vänta 2-3 månader till och kolla trobocyterna utan järn för att få ett nytt värde.

 

Oj vad less jag är på denna sjukdom. Jag vet att det inte stör hans normala liv nu när han har höga värden, men det har påverkat hela hans liv. Han var ju bara 18 månader när han fick ITP och vet inget annat. Men han är less på blodprov och sjukhus och ärligt talat så är jag det med.

 

Tack och lov är det inte något vi behöver oroa oss för idag och det kommer säkerligen inte bli allvarligt låga värden igen.

Jo, Lilebror ÄR friskförklarad. Visst ju om att det skulle komma men var ändå inte riktigt säker förrän doktorn sa det rakt ut att nu kan vi anse Lillebrors ITP vara utläkt. 

 

Helt underbart!

Märkligt!

Osäkert...?

Glädje!

Men... kan man vara säker på det... egentligen?

 

Klart att det är utläkt! Men kan det komma tillbaka?

Japp, det kan det. Men i så fall får man nog anse det vara ny sjukdom och inte återfall om jag förstått det hela rätt. ITP är inte som andra sjukdomar att om man haft det så är man immun, icke! Det är inte heller så att man är garanterad att det ska läka ut om det väl gått och blivit kroniskt. 

 

I Lillebrors fall tog det 5,5 år innan han blev friskförklarad. Men det gick över. Trots att jag inte trodde det skulle ske. Men doktorn sa redan från början att en ITP kan man få flera gånger, teoretiskt. Han hade inte hört om nån som fått det två gånger men det var inte omöjligt. Hmmm.

 

Det ger en liten osäkerhetskänsla men jag tänker minsann njuta nu jag. 

En sak i taget.

 

Träffade en mamma som har kronisk ITP härom veckan. Oj, vad intressant. Tänk om jag fått träffa henne under det första året Lillebror hade ITP. På den tiden när värdena var helt kassa och vi var hemma för vård  av allvarligt sjukt barn. Hon kunde ju svara på en massa frågor som inte Lillebror kunde.

Som att doktorn säger att man inte känner av när man har låga värden. Men vi tyckte att Lillebror var trött och hängig när han hade låga värden, och inte alls så glad som han brukade vara. Hon bekräftade att hon  minsann kände av direkt när värdena blev för låga. Jo jo, det stämmer det vi föräldrar till ITP barn anat i många år, värdet märks på humöret.

 

Så var det dags för nytt läsår för grabbarna. 

 

Storebror byter byggnad och börjar trean i storskolan.

 

Lillebror börjar ettan och får ny lärare.

 

Oj vad tiden går. Även om det inte är samma nervpirr som när jag började ettan, det är mer i förskoleklass nu. Tiden går och grabbarna växer som tusan, de var ju så små bara härmodan...