småbarnsbloggen

Stressa, stressa, stressa....

Först upp på sjukhuset för lillebrors blodprov. Har helt tappat räkningen på hur många gånger vi varit där nu. Men det är i alla fall tillräckligt många för att så gott som alla i personalen ska känna igen oss.
Lillebror var lika duktig som vanligt. Det var gjort på ett kick, in och ut.
Snabbt iväg till Bvc för storebrors hörselkoll, dagens mara! Fick dit mormor också så att hon kunde vara med lillebror medans storebror gjorde sitt test.
Han hör alldeles utmärkt på båda öronen! HURRA!

Man kan tänka sig att det skulle vara en liten grej att göra ett hörsel test, inget att oroa sig för. Särskill tnär vi redan har ett allvarligt sjukt barn. Då borde man kanske inte oroa sig för småsaker. Men oj vad jag har våndas äver detta test. Jag var så inställd på ett dåligt resultat att jag knappt kunde tro på vad sköterskan sa.
Sedan brast allt och jag började storgråta.
Löjligt, jag vet. Men har man nerverna utanpå kroppen så har man. Jag har inte gråtit offentligt en enda gång sedan lillebror blev sjuk. Jag visar inget utåt, bär allt starkt. Hemma har jag gråtit en enda gång. Och så nu. På Bvc.
Det känndes bra.
Problemet är att nu vill jag gråta hela tiden.
Men jag låter bli, det blir ju inte bättre av tårar. Dessutom är jag ju jätteglad att jag kan sluta oroa mig för storebrors hörsel. Det är som jag misstänkt hela tiden.
Han hör det han vill.
Precis som sin pappa...