Lillebror
Lillebror har fortfarande enstaka prickar i ansiktet men inte alls lika mycket som förra helgen. Så förhoppningsvis har inte värdet sjunkit märkvärt. Jag tror dock att han fortfarande ligger mellan 40 och 50. Varför skulle det ligga högre denna vecka.
Den 23:dje är det sex månader!
Jag förväntar mig att det blir kroniskt.
Finns knappast en chans att han ska hinna bli friskförklarad på så kort tid.
Det känns bra just nu, vi har ju förväntat oss att det ska bli kroniskt sedan vi var två månader in i ITP karusellen och värdena aldrig steg. Jag har så mycket hellre fel i att det blir kroniskt och han blir frisk, än att hela tiden tro att NU är det bra, det HÄR blodprovet är ok och hela tiden måsta bli besviken. Men jag kommer säkerligen att sitta här och snyfta och fråga varför när sexmånaders dagen kommer.
Varför är ju en ständigt återkommande fråga.
Varför fick just vår lille kille den här sjukdomen?
Varför vill det inte gå över?
Varför kan de inte komma på ett botemedel?
Varför, varför varför...?
Men nu är det så. Inte mycket att göra åt saken.
Efter så här lång tid så börjar vi i alla fall hitta en vardag i eländet. Ett sätt att leva relativt normalt även om vi har lite högre beredskap än vad andra småbarnsfamiljer behöver ha. Idag går vi inte och oroar oss ständigt, men visst drar vi lite extra efter andan när lillebror styper i backen och visst synas varje liten blema och blåmärke lite extra. Oavsett värde! Men vad ska man göra...
Den 23:dje är det sex månader!
Jag förväntar mig att det blir kroniskt.
Finns knappast en chans att han ska hinna bli friskförklarad på så kort tid.
Det känns bra just nu, vi har ju förväntat oss att det ska bli kroniskt sedan vi var två månader in i ITP karusellen och värdena aldrig steg. Jag har så mycket hellre fel i att det blir kroniskt och han blir frisk, än att hela tiden tro att NU är det bra, det HÄR blodprovet är ok och hela tiden måsta bli besviken. Men jag kommer säkerligen att sitta här och snyfta och fråga varför när sexmånaders dagen kommer.
Varför är ju en ständigt återkommande fråga.
Varför fick just vår lille kille den här sjukdomen?
Varför vill det inte gå över?
Varför kan de inte komma på ett botemedel?
Varför, varför varför...?
Men nu är det så. Inte mycket att göra åt saken.
Efter så här lång tid så börjar vi i alla fall hitta en vardag i eländet. Ett sätt att leva relativt normalt även om vi har lite högre beredskap än vad andra småbarnsfamiljer behöver ha. Idag går vi inte och oroar oss ständigt, men visst drar vi lite extra efter andan när lillebror styper i backen och visst synas varje liten blema och blåmärke lite extra. Oavsett värde! Men vad ska man göra...
