småbarnsbloggen

I morgon börjar allvaret.
Börjar jobba igen.

Visserligen ska jag vara hemma mån-ons ända fram till september, + tre veckors semester... Men ändå.
Det kommer att vara jättesvårt att lämna barnen och åka till jobbet istället för att vara med dem. Jag unnar verkligen maken att få vara med barnen på "heltid" två dagar i veckan, det är bara det att jag också vill vara hemma ;):

Panik!
Ångest!
Skräck!
Längtan!
Förtjusning!
Oro!
Vånda!
Glädje!

Det är bara några av känslorna som avlöser varandra i en hiskelig fart just nu.

På vissa plan ser jag ju fram emot att börja jobba igen. Jag är jätteladdad. Vill komma ut och göra "ett dagsverke". Utföra ett "riktigt arbete". Känna att jag har ett vuxenvärde också.

Jag anser absolut att det är ett riktigt arbete att ta hand om barn. Jag har ju två själv så jag vet vad det innebär. Det är snarare en reflektion av vad samhället fortfarande anser. Och ett sätt att beskriva skillnaden mot för att vara hemma.